byEmschen       Vi som bloggar här       Kontakta oss

Känslan av att ge upp

| 2 kommentarer

Känslan av att ge upp är nära. Men jag vet inte vad man gör när man ger upp. Är det då man sjukare sig från jobbet och inte kommer tillbaka? Är det då man helt enkelt inte stiger upp ur sängen? Eller vad gör man? Jag har känslan att vilja ge upp för jag orkar inte ha ont och vara trött hela tiden längre. Jag orkar inte att inte bli tagen på allvar längre. Var hos Dr i tisdags och det var inte alls upplyftande.

Besöket var skrämmande dåligt. Jag sökte för problemen med mina ben, inte för min vikt. Ändå handlade hela besöket om min vikt och hur jag äter. Jag försökte styra in samtalet på benen och hur problemen med benen påverkar hela mitt liv. Men nej det funkade inte. Däremot frågade Dr om min barndom var traumatisk så det var därför jag var tjock. När jag sa att jag började uppleva att värken i benen begränsar mig från att vara aktiv så sa dr att det gjorde inget för träning har ingen inverkan på viktnedgång. Jag skiter i viktnedgång, jag vill få hjälp med värken!

Hon ifrågasatte om jag verkligen orkade gå fem kilometer. Jag önskar att jag bara hade bett henne dra åt helvete!

Jag förklarade att jag har letat, mailat tillverkare och ÅF, pratat med Apotekspersonal och läst en massa för att hitta kompressionsstrumpor i min storlek utan att hitta. Fast enligt Dr så spelar det ingen roll om strumporna är för stora i foten, det kanske känns konstigt men det gör inget om dom är alldeles för stora i foten. Jag har provat kompressionsstrumpor men att det bara gör mer ont, det är som att allting trycks upp i knäet och låren. Det ville inte Dr lyssna på.

Jag hatar mina ben, inte för hur dom ser ut för det har jag accepterat för längesen utan för värken och för att dom aldrig blir bättre oavsett vad jag gör.

Jag är inte dum i huvudet, jag vet att jag är tjock och jag vet att vården aldrig kommer acceptera min kropp så länge jag inte är smal. Men seriöst jag har sett ut så här i hela mitt liv, det har aldrig hindrat mig från att göra det jag vill, det har aldrig hindrat mig från att klä mig som jag vill, det har aldrig hindrat mig från att vara aktiv. Vikten har aldrig hindrat mig, fibromyalgin har hindrat mig men inte vikten. Men nu hindrar vikten mig från att bli tagen på allvar hos vården. Det är nog bara så att jag måste gå ner i vikt, jag vet hur jag gör i teorin men det har ju aldrig hjälpt förr och det går absolut inte snabbt. Vården vill att jag ska ligga på perfekt BMI vilket gör att jag nog borde gå ner typ halva mig, kanske rent av lite mer. Jag kan inte se att det är något jag löser på ett år, inte ens två år. Betyder det att jag ska fortsätta ha så här jävla ont tills vikten ligger rätt? Den tanken gör mig alldeles matt.

Jag kanske bara skulle anmäla mig till Biggest Loser, då får jag ju tid till att träna, äta mat som garanterar viktnedgång och har Dr att tillgå. Problemet är ju bara att jag inte pallar intriger och jag är ingen tävlingsmänniska. Men visst hade det varit lättare att gå ner i vikt om jag inte behövde tänka på något annat, inte behöva få ihop livspusslet. Fast ja just det träning har ju ingen direkt effekt för viktnedgång, enligt min Dr. Undras om PT på Biggest Loser håller med.

Nu ska jag sluta kräka av mig allt och försöka få i mig lite frukost. Det är bara så jobbigt att äta när tårarna aldrig sluta rinna. Jag stannade hemma från jobbet idag, jag har huvudvärk och det har jag haft sedan jag var hos Dr, förmodligen för att jag har bitit ihop käkarna av irritation sedan i tisdags. Jag tror jag hade mått gott av att gråta, jag kan ju inte gråta inför någon.

Just nu har jag bara känslan av att ge upp, fast inte ens det kan jag. Vet inte hur jag gör för att ge upp.

2 kommentarer

  1. Skitdoktor!
    Önskar att jag kunde hjälpa dig! 💗

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.