byEmschen       Vi som bloggar här       Kontakta oss

Försvinna i tacksamhet

| 4 kommentarer

Att försvinna i tacksamhet

är något som jag har lätt för att göra eller nu förtiden har jag lätt för det. Jag försvinner gärna in i tacksamhet när jag sitt helt själv någonstans, det ser säkert ut som att jag har tråkigt eller är jättetrött. Ibland kan det vara på en parkbänk tittandes på blommor, ibland kan det vara på stationen bara stirrandes rakt fram men mest vanligt är när jag sitter i min soffan och tittar över mitt vardagsrum.Försvinna i tacksamhet Försvinna i tacksamhet

Förr var jag snabb i replikerna, sylvass i kommentarerna och allt annat än tacksam. Någonstans ändrades det, jag tror jag vet när jag började förändras. Sista sommaren som singel var ingen höjdare, den fortsatte i samma spår som alltid och jag tror nog att det såg ut som att jag hade skitskoj för det var vänner och fester mest hela tiden. Men det var den där sista semesterveckan, veckan då jag inte träffade någon utan jag satt i min lägenhet och bara njöt av att få vara i mitt hem. Jag hade målat om i lägenheten, jag hade köpt ny soffa och nya gardiner, jag njöt av mitt nya hem som var mycket ljusare och jag andetagen kom lättare och med mer syre i sig. Jag satt i min nya gröna soffa och tittade på Stolhet och Fördom, tv-serien med Colin Firth som Mr Darcy, eller så satt jag i min nya grön soffa och tittade ut genom fönstret. Det var något med mitt vardagsrum som gjorde mig lugn, som gjorde att jag kunde försvinna i tacksamhet. Efter 3 år med panikångestattacker och depression djupare än jag medgav för någon så var det som om någon hade gett mig en mirakelmedicin som tog bort allt det tunga och jobbiga. Då visste jag nog inte riktigt att det var tacksamhet som jag kände, jag var bara så lättad över att inte känna oro och panik. 6 månader senare blev jag tillsammans med Kärleken.
Försvinna i tacksamhet

Många gånger ser jag på hur vänner och bekanta har en stor umgängeskrets, går på fester eller åker iväg tillsammans med vänner ibland känner jag ett sting av avund för vi har inte den där stora umgängeskretsen den som jag tror att man ska ha. Sen kommer dagar då jag kan försvinna i tacksamhet och inse att jag behöver inte den umgängeskretsen eller de festerna eller ens att åka iväg för allt jag vill ha har jag nära mig. Missförstå mig inte, visst älskar jag våra vänner och är jätteglad för dem, visst är det kul med fester och visst är det härligt att resa men det som gör att jag känner tacksamhet och det som gör att jag inte längre får panikångestattacker allt det har jag nära mig. Jag har inte levt ett svårt liv, inte på något sätt för jag har haft en underbar barndom, fantastiska människor som stöttat mig, vänner i skolan, bra jobb, tryggt liv och ja utan särskilda svårigheter men visst har där varit vägbulor som har lett till att jag har svajat rejält men panikångestattackerna kom för att jag inte var ärlig mot mig själv utan levde ett liv som inte var menat för mig. När insikten kom, när jag försvann i tacksamhet då kom lugnet med mig själv. Jag slutade hata min kropp, jag slutade göra saker för andras skull, jag slutade att ha en vass tunga, ja jag slutade tom att vara den som jag hade varit de sista 10 åren, ja kanske de sista 20 åren. Sommaren året innan jag fyllde 30 år. Kanske var det en 30 års kris, jag vet inte men om det är så en kris är så vill jag uppleva många fler kriser! I år fyller jag 40 år och jag har svårt att förstå att det redan har gått 10 år, det känns som igår samtidigt som det känns som det var en evighet sen. Jag kommer på mig själv att återigen ta in mer ljus och mer grönt i mitt hem, jag kommer på mig själv allt oftare att försvinna i tacksamhet. Det är som att jag stannar men världen fortsätter att röra sig men jag är stilla, helt stilla och bara tittar på. Tankarna får rusa bäst de vill för jag hinner inte mer än tänka dem förrän de är borta igen och det susar i öronen men ändå är allt ljud dovt. Det är en form av meditation, antar jag. Att bara sitta rakt upp och ner, inte göra något, inte reagera på något utan bara försvinna i tacksamhet. Tacksamhet för att jag är här, tacksamhet för mitt liv, tacksamhet för att jag har förstått vad som är viktigt för mig, tacksamhet för min familj med alla skavanker, brister och med all kärlek. Försvinna i tacksamhet

Att känna tacksamhet

är något man kan öva upp, om du vill skapa dig ett liv där du inte ständigt känner att du jagar något mer och något större så kan du öva upp din känsla av tacksamhet. Att känna tacksamhet för det man har just nu, ens liv, betyder inte att man inte ger upp utan att man hittar ett behagligare tempo att nå sitt mål i eller kanske en vackrare väg till målet. Nej att känna tacksamhet betyder snarare att målet blir närmre och lättare att nå.
Varje kväll, precis innan du somnar, så säger du tre saker som du är tacksam för i ditt liv. I början kan det kännas dumt, svårt eller tom helt omöjligt men då går det bra att dra till med saker som att jag är tacksam för att jag ska få sova nu eller jag är tacksam för att kudden iaf är sval eller jag är tacksam för att denna dagen äntligen är över. Det viktiga är inte vad du är tacksam för, det viktiga är att du somnar med tacksamhet ditt huvud. Jag har gjort denna övningen länge, i många år, men när fibron blev värre och ångesten var tillbaka då tog jag tag i övingen igen och somnade inte en enda kväll utan att ha sagt tre saker jag var tacksam för. Ibland kunde jag tom ha somnat till för att sen med ett ryck vakna och tänka jag har inte sagt mina tre tacksamma saker. Vikten av att vara tacksam och känna tacksamhet blev stor, enorm och som en livbåt eller nej snarare en trygg hamn.
Att försvinna in i tacksamhet

Jag är tacksam för
Mitt liv
Jag är tacksam för
Min familj
Jag är tacksam för
Att jag är jag

4 kommentarer

  1. Så fint! På alla sätt och vis.
    Stora kramen ❤

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.